Åh. Nu har jag en sådan där period igen. När jag drömmer om London var och varannan natt/morgon. Imorse drömde jag om att jag träffade min värdmamma och minstingen i en park, han spelade fotboll med deras nuvarande au pair. Han var bra på att sparka boll, jag är inte förvånad. Han har en väldigt bra "kastarm" för att vara så liten. Han pratar tydligen nu också. Sötnöt. Önskar att jag vore där nu. Vill se hu barnen har det och hur de utvecklas och lär sig nya saker. Shit, jag blir så nostalgisk ibland. Varför?! Jag vill till London i sommar men jag kan inte. Eller jo, jag kan, men då får jag en tuff ekonomisk tillvaro. Som det ser ut nu i alla fall. Fan också.
När jag vaknar ur mina London-drömmar önskar jag att jag hade fått sova en liten stund till. Bara för att få vara kvar där jag trivs så bra en liten stund tilll.
Att åka till London som au pair är det bästa beslutet jag tagit, i hela mitt liv. Men ibland så känner jag att det är ganska dumt att åka som au pair. För det tar ju ett tag innan man kommer in i livet i ett nytt land, med nya vänner och ny familj. Sedan, när man precis har fastnat med rötterna i sin nya tillvaro, då ska man helt plötsligt ryckas upp igen och återvända till vardagen i Sverige. Och då kommer separationsångest och sedan en enorm längtan och saknad. För man vet ju inte säkert när (om?) man kommer tillbaka igen. Men det positiva överväger det negativa. Jag älskar London. Tack, London. Du förändrade mig på ett fantastiskt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
What do you think?