Igår kväll tittade jag på ett avsnitt av "Extrema mammor", en brittisk dokumentär(serie?) som tar upp utseendefixeringen i Storbritannien som går allt längre ner i ålder. En kvinna har öppnat en skönhetssalong för barn, "for toddlers to teenagers". Jag kan tycka att det känns ganska oskyldigt, men det beror ju på hur man ser det. Dessutom är alla barn olika och vissa påverkas mer än andra. Visst kan det vara kul ibland att måla naglarna på sitt barn för att hon/han vill göra samma sak som sin förälder, men när går det för långt? Jag tror att många påverkas omedvetet och får med sig detta tänk när de blir äldre. Det är inte fel att bry sig om sitt utseende, men det är viktigt att få unga människor att förstå att utseendet inte är allt. Du måste inte ha de senaste och snyggaste kläderna för att duga. Det är synd att många ungdomar inte tycker att de duger och att barn inte får vara barn. För nej, smink är inte för barn.
En mamma i dokumentären sa att "jag går ingenstans utan smink". Vilka signaler sänder det till hennes dotter? Jag bara undrar. Hon tog med sig sin dotter (cirka 4-5 år) till en salong för att fixa naglarna och därefter fick de båda en ansiktsbehandling.
En annan mamma färgade ögonbrynen på sin dotter (som var ungefär 9-10 år) och var så mån om att hon skulle "känna sig som alla andra". Tydligen hade dotterns kompisar påpekat hennes ljusa ögonbryn. Vid ett tillfälle sa dottern även att hon förmodligen skulle börja sminka sig varje dag när hon börjar på gymnasiet för att "man ser tråkig ut utan smink".
Hela den här grejen tycker jag går emot lite av det som är trendigt idag. Jag har sett många skönhetsartiklar där den naturliga looken är inne och har sett en del "hyllningar" till tjejer som går utan smink och är minst lika vackra för det.
Tycker inte riktigt att den hysteri som tydligen finns i Storbritannien är så tydlig i Sverige, men det kanske kommer? Hoppas inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
What do you think?