Läser ibland au pair-bloggar och egentligen borde jag inte göra det. Eller det kanske är just det jag borde. Jag känner igen mig i så många tankar, situationer och deras vardag. Precis sådär var det ju för mig också (nästan)! Ibland tänker jag efter lite och inser att det inte är för sent för en favorit i repris. Jag skulle ju faktiskt kunna hoppa på äventyret igen. Kanske i London eller kanske någon helt annanstans. Min plan just nu är dock att jobba något år efter min examen, men sedan vill jag nog iväg igen. Jag måste iväg igen. Det är ju en väldigt speciell och spännande upplevelse att åka som au pair. Förhoppnignsvis får man en bra värdfamilj och nya, härliga vänner. Dessutom får man uppleva en helt ny kultur. Det är ett härligt liv, tycker jag.
När jag åkte till London åkte jag inte främst för att jag verkligen ville ta hand om barn, det var bara en del av det hela. Att jag sedan blev hopplöst fäst vid "mina" tre små trollungar är ju bara en bonus. Att vara au pair är liksom inte bara barn-biten. Det är en viktig del, såklart, men inte den enda. I alla fall inte för mig. Om man absolut inte gillar barn är det nog en dum idé att åka. För det blir ju ändå en stor del av ens liv "där borta". Dessutom innebär det ju ett väldigt stort ansvar att ta hand om det värdefullaste någon har. Vissa pallar det, andra inte. Det är ju alltid bra att testa. Jag hade inte speciellt mycket vana med väldigt små barn innan jag åkte men det gick så himla bra ändå. Jag hade så himla tur att jag hamnade i en så bra familj.
Jag tjatar mycket om London, men det är ju den tiden i mitt liv som har hjälpt till att forma mig en självständig individ. Jag vågade åka, jag vågade lämna allt och bara börja om på nytt. Jag vågade leva, på riktigt. London är världens bästa stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
What do you think?